Pensionär

I veckan kom mitt brev som visar pensionssparandet. Det var deprimerande. Inte det att jag kommer att åldras och vara fattig, bara det faktum att man blir gammal. Nu, exakt nu, varje sekund så tickar det fram emot döden. Och man kan äta nyttigt och träna och smörja in sig i dyra krämer. Vi blir gamla ändå. Eller så blir vi påkörda av en buss och SMACK! eller så får man dras med en plågsam sjukdom.
Vi vet allt detta, vi är rädda för döden, vi försöker hindra vårat åldrande med alla medel.. men varför tar vi inte vara på vår tid här bättre?! Vår lilla stund. Jag vet inte hur man gör. Jag kan några knep men det räcker liksom inte. Sen ligger man där vaken på natten i mörkret och undrar varför man i överhuvudtaget ligger där. Vad jag bringar världen med min existens.
Kanske är det bara meningslöst..

Äsch, vad non-original jag är. Det här har väl människor finurlat på allt för länge.
Jag tror att vilsenheten är en del av vårat så kallade moderna samhälle. You know, "Guds död" an such som man får bekanta sig med i sociologin.

Nu ska jag begrava mig i Nya sociallagarna med kommentarer. Me so happy.