jag är inte pessimist.. det kallas väl för fan realist?

Det regnar och jag känner mig alldeles ensam, allt är svart och sorgligt och jag har ännu en gång fått mina teorier om livet bekräftade. Kärlek är åt helvete, förhållanden i varje fall. Människor kan för fan inte vara trogna eller själsligt trogna, och jag som försökte vara det en gång i tiden fick ju bara skit för det. Världen fungerar inte som den ska, det enda vi kan göra är att försöka utnyttja det lilla till fullo. Ta vara på glädjen och värmen och vår familj. Ja.
Jag älskar mitt liv, jag måste bara lära mig att inte bli så berörd av andras olycka. Min lilla tid på jorden är en gåva (eller ett sjukt skämt), hur det än ligger till så ska jag försöka leva i nuet och inte klaga på småsaker.

Imorrn är det dags. Ni kommer väl?