Det känns så dumt nu. Som att det inte var nåt att bli ledsen över, som att jag bara drömde det. Det fanns ingen naken kock, inga pannkakor, inga gulliga meddelanden eller sällskap på nätterna. Det var bara jag. Som önskade mig för mycket. Det är som om att jag måste lära mig livets hårda väg om och om igen, som att jag inte lärde mig det när jag var 4...5..6 år gammal! Och alla år därefter, att leva utan en förälder, vafan, räcker inte det?
Men tja, jag är en lucky bastard ändå. Har mycket fint här i livet. Försöker verkligen uppskatta det mer. Ett steg i rätt riktning är ju detta med alkoholen. Har slutat helt, utmanar mig själv i hur länge jag känner att det är nödvändigt. Kommer ju inte bli nykterist-natzi, det är inget fel på att dricka. Men min kropp behöver nog det här... Och så vill jag se hur det står till med det jag hela tiden hävdar: att jag inte faller för grupptryck.... tja, inom rimliga gränser. Vi är ju alla sociala varelser.
Äh, jag vet inte vad jag vill komma fram till. Måste sova, lång jäkla dag imorrn... Kram!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar