självkritik

Nej ni. Det här är satans dag, allt har mer eller mindre gått åt helvete. Men det gör ingenting. Allt är bara ett steg på vägen till att göra mig mer likgiltig. Ja, stabil kan man kanske kalla det.
Fjantigt, ja, varför inte. Men varför ska jag bry mig om andras åsikter?
Jag kan använda mig av min egna självkritik, den finns nog hos alla om vi bara letar. Låta den fostra mig. Självdisciplin kallas det nog, snart bemästrar jag det. Det är bara att acceptera, jag är ensam i världen, inte ensam men ensam. Kan hända att jag trodde att vi var två, åtminstone två själar som kunde lyfta varandra över massan, ja det ruttna och unkna, alla andra..men nej, såklart det inte är så, såklart att man ska stå på egna ben. Om det är något livet lärt mig så är det väl fan det då. Och så säger jag väl emot mig själv genom att denna äckliga blogg ens existerar. Men det är okej, jag bryr mig inte. Det enda man kan verkligen verkligen påverka, det är en själv. Sin självrespekt. Jag förlitar mig för mycket på att andra ska rädda mig från avgrundshålet, fastän jag blivit bevisad motsatsen så många gånger om. Ingen kommer och räddar mig, vad fan ska jag räddas ifrån förresten? Jag är väl programmerad att tro att jag behöver andra, det är nog bara inbillning..för hur bra har det gått egentligen? Nå? Och att ställa upp för andra, visst, det gör jag utan problem, jag är inte fan det som sviker och försvinner ner i nåt hål när det blir jobbigt. Men att bli straffad för det, för att jag bryr mig om någon så mycket att det gör ont, för att få skit för att jag ägnar all denna energi åt en annan person och får höra att det är fel.. ja, hela min värld vill bara rasa. Fast den rasade för länge sen..och det är också okej. Sånt är livet, jag skapar min egen värld istället.
Och drömmarna är mer levande än någonsin.

Den som orkar läsa den här skiten kan väl tro att jag är pårökt..